”Reproduktionen hör ihop med minnet och är en nödvändig förutsättning för tänkandet, men det är den kreativa aktiviteten som gör att människan kan skapa något nytt.”

Lev Vygotskij

Hur ritar man en teckning utan att använda händer eller fötter? Om du inte ens får tänka tanken att nudda papperet med en penna eller pensel? Gör det teckningen sämre?

Hur fångar man ett föremåls fall, sekunden när det slår i marken och går sönder? Kan det användas när vi skapar konstverk?

60|40 skapade verket Thrown 1-15 med intentionen att fånga ögonblicket ett föremål förlorade sin ”perfekthet”, blir till en oförutsedd form. Sekunden då slumpen fick inverka i konstverkets existerande. Föremålets fall dokumenterades på ett papper av gesso, märket föremålet lämnade på papperet gjorde det till en teckning. Vart går gränserna för en teckning? Hur kan vi arbeta mer med slumpen i den konstnärliga processen?

The Skillshop Project började i september 2011? projektet tog då avstamp i en ide om att undersöka vad en konstnärlig process kunde vara och om det gick att utifrån det formulera tankar kring formpedagogik. I sitt förstadium diskuterades begrepp såsom, form, material, objekt, osv. Under tiden som projektet har fortlöpt har det mer och mer börjat handla om hur konstverk kommunicerar med oss betraktare i en utställning. Konstverk som inte kommer med en tillhörande förklaring, lämnar på ett vis ett hål. Det kan gå åt två håll, antingen sätter de igång vår fantasi, vi förlorar oss i våra egna imaginära banor. Eller så tar det stopp, ett motstånd mot verket i sig och konst i synnerhet bildas. Man förstår det inte och således späs gamla förlegade fördomar på om att konst bara skulle vara till för ”intellektuella”. I projektet har barn och ungdomar fått arbeta med att kommentera konstobjekten. Antingen genom att undersöka dess form för att sedan bygga upp en rekonstruktion. Eller aktivt förstärka, förbättra, förändra verket genom en egen kommentar i lera, papper, tejp, plats eller dylikt. Kommentarerna har tagit sig vilt skilda yttringar. Vissa väljer att berätta en historia de associerat fram när de sett ursprungskonstverket, rent figurativa tolkningar, där abstrakta former helt plötsligt blivit båtar på drift eller galopperande hästar. Andra gånger har symboler för avsky tillverkats för att få symbolisera känslor konstverkets oförståbarhet frambringat. En slutsats som kan dras redan nu under pågående projekt är att en konstutställning definitivt får en andra dimension i och med att ett pedagogiska arbete äger rum, detta är inget nytt men tillika viktigt att poängtera. Det handlar inte bara om att ”visa” utställningen, att guida runt grupper, utan det viktigaste arbetet sker när pedagogen tillåter grupper att praktiskt få ta sig an utställningen. Att inte ha ett ”rum” där det praktiska arbetet ska äga rum har också varit väldigt intressant att studera. Vissa grupper har arbetat direkt i utställningen, på golvet, medan andra har kunnat valt en egen plats i anslutning till utställningen och konsthallen, för sitt arbete. Att rummet, verkstaden, inte definierar det pedagogiska arbetet i en utställning är viktigt att tänka på. Varför avgränsa det konstpedagogiska arbetet till ett specifik rum när det finns en hel konsthall med tillhörande utställningar att ta sig an och uppfyllas av? Är det inte pedagogens ansvar att utforma upplägg som möjliggör för barn att få verka där konsten faktiskt är?

Idag har vi gjort en remake av 60|40s verk ’Thrown 1-15’. Således slutade det med att nu finns ett nytt verk som går under namnet ’Thrown 16-30’, mycket väl genomfört med tanke och finess av åk 7 från Kvarnbergsskolan.

Efter att ha analyserat 60|40s ’Thrown 1-15’ noga började vi med att tillverka egna föremål. För att sedan måla dem för att skapa ett så efterfullt uttryck som möjligt på papperet. Tillsammans kom vi på att det var lite ”våldskonst”, men på ett bra sätt. Förlösande!